Vokala insatser

Så var det då sången, det om inte svåraste så åtminstone det som kräver mest av den som skall lägga den (tillika det som folk tenderar att lyssna till mest i valfri låt av någon anledning). Jag är återigen ingen sångfågel av rang, medges, men jag är iallafall bättre idag än jag varit någonsin tidigare vilket å andra sidan är rätt bra, ty det vore ju kasst om man blev sämre ju mer man höll på med något.

Mikrofonen jag föredrar är en hederlig Beyer-mic daterad tidigt 70-tal och jag har egentligen ingen direkt info om modellen i sig eller huruvida den anses lämplig för just sång, men den genererar en lagom genomträngande och smått John Lennon-liknande klang (vilket passar bra då min röst är mer Lennon än, säg, Jon Anderson eller Gary Brooker - googla för info) med emfas på runt 2000-2500 Hz. Sen skall det ärligt sägas att jag aldrig varit bekväm med min egen röst och det har mer än något annat handlat om att helt enkelt vänja sig och köpa att det är den röst jag har att bearbeta sångmässigt; instrument kan man alltid köpa valfri modell av och modifiera i det oändliga, men rösten sitter där den sitter. Visst, man får ju träna upp den kontinuerligt men det är bara att inse att man inte kan ge sig på att sjunga precis vad som helst (om man inte heter Dio i efternamn) och därmed anpassa sångmelodierna efter ens vokala förmåga.

När det kommer till själva inspelningen av sång blir jag mer laboratorieråtta än sångfågel; jag gör numera aldrig en sångtagning från början till slut (vilket förståsigpåarna hävdar är det bästa, men förståsigpåarna kan ta sig i brasan), utan harvar igenom textrad efter textrad tills det låter tillräckligt bra. Detta helt enkelt för att så ackurat som möjligt kunna doubletracka (i brist på bättre översättning) fortlöpande, dvs. lägga två identiska sångspår parallellt med så identiska intoneringar och fraseringar som möjligt, vilket alltid är lättare med nyss sjungna textrad färskt i minnet. Och varför doubletracka då? Jo, dels för att Beatles gjorde det till en konstform och allt Beatles gjorde är bäst, men framförallt för att sången inte så platt och "pratmässig" vilket är lätt hänt om man som jag är en medioker sångare. Rätt gjort tänker man inte på det och riktigt rätt gjort lägger det en phaserliknande effekt på sången så den blir fylligare helt enkelt, vilket alltså var anledningen till att Beatles gjorde det, och således är det bäst.

Allow me to demonstrate:

IHTILU vox1 by Jorm (resurrected)
Här har vi sång precis som den är inspelad, utan effekter och utan doubletracking. Inte så skoj, va?

IHTILU vox2dubbel by Jorm (resurrected)
Samma textrad som ovan, fast med doubletracking. Det blev lite roligare va?


Och doubletracking är bara början. För att få det ännu klarare bör man equaliza det, och för att få det ännu fylligare kan man med fördel lägga på reverb:
IHTILU vox3reverbeq by Jorm (resurrected)


Sen kommer det roliga, tillika något som tycks glömmas bort rätt kraftigt dessa dagar, nämligen harmonier. Det är ganska anslående hur en eller två underliggande sångstämmor kan lyfta huvudmelodin.
IHTILU vox4choir by Jorm (resurrected)


Det går som synes att göra rätt mycket med rösten, men det är minst sagt tidskrävande och det låter sannolikt rätt osnyggt utifrån när man sitter och till synes galer för sig själv. Men det får man ta.

Aperitif

Snart klart, och liksom för att upprätthålla intresset och teasa lite läcker jag ut ett par mindre spår i förväg här. Ingen av dem är speciellt representativa för Jorm, men just därför är det precis det de är.

Den ena, Full moon walpurgis, är nästan löjligt kort, strax under två minuter (så meta-progressivt!), och är närmast en reggae-pastisch (inte för att jag är nåt fan av den genren, plus att det närmast vore respektlöst mot de som är att kalla det för reggae när jag själv är vitare än filmjölk). Inte så mycket för att jag kände för att göra en reggaelåt som för att jag hörde Behind the smile som är med på konceptplattan The Butterfly ball and the Grasshopper's feast av Roger Glover (och framförd av David Coverdale) från 1974, och kände att jag ville göra nåt liknande med ett genomgående småfunkigt riff. Jag återanvände även en svingammal melodi jag kom på redan under gymnasieperioden och gjorde en såhär i efterhand tvärkass låt av, tänkt att sjungas av den dåvarande vokalissan (som jag och den andre gitarristen likaledes var hopplöst nere i för tillfället, varsågod för info). Vart var jag? Jo just det, och det slutade alltså med denna lilla utläggning om meningslösheten i att festa loss.

Full moon walpurgis by Jorm (resurrected)

Keep your head off any common duty
Get the worries out and fill it plenty
It's a time without any tomorrow
Here to keep the crowds within the streets
For once again a full moon

There's no place for thinking or reflecting
while the dazing shroud enforce oblivion
They were clever to redden enough days
to remain in charge when crowds turn on
and drop out under a full moon

Then wake up in the noon sun blazing in
through bottles and recalled turn-offs
The week is closing in
And you wonder how to endure

So it goes, a measured way of taming
too concerned minds and arouse acclaiming
through the roots of fasioned douse affection
Everyone otherwise by their sense
dropping out under a full moon



Den andra är måhända mer än lovligt pretentiös, dels för det hippie-naivistiska budskapet och dels med tanke på att texten är ett derivat från ett 1800-talspoem, Charge of the Light Brigade signerat nån Lord Tennyson. Ursprungstexten var en sedvanlig hyllning till det ärovördiga i att kriga för sitt land, men eftersom en sådan stockkonservativ ståndpunkt är fullkomligt idiotisk och det inte finns något som helst ärofyllt i att kriga och döda andra människor för en social abstraktion, formulerade jag om vissa delar för att lyfta fram detta. Peace&Love må vara hopplöst ute i dagens cyniska samhälle men det skiter jag fullständigt i. I varje fall var låten ett försök till att göra något helt och hållet akustiskt (förutom ett lågt mixat harmonium, eller tramporgel om man så vill, förutom att det är ännu en VST-plugg egentligen, men det hade kunnat vara en riktig tramporgel) och folkrock-liknande. Mycket flöjter också, det är skoj. Men framförallt: Kriga inte. Det är inte bra. Folk dör. Desertera mera.

The Light Brigade in the Valley of Death by Jorm (resurrected)

Half a league, half a league onward
All in the death valley steep
'Charge for guns', he sent the light brigade
A six and a hundred down for to leap the ones to kill
'Don't slow down, the numbers will prevail the quest for peace and freedom'
'Guns don't kill unless we do'
With sergeant's vow echoing in their heads
The league sets down the valley of death

Sabres bare flashing in the sun
Same old sun still guarding over their homes
All to know is a battle fought to show
what comes around when things go wrong and out of hand
'Forward, Light Brigade!' Was there a man dismayed?
Not though the soldier knew someone had failed
There's no reply, there is no reason why
There's nothing here to do but die

And in the valley the cannons all surrounded
They volleyed and thundered, stormed with shot and shell
And boldly they rode and well
Noone ever knew
Apart from that they were the crew
to cease the fire by fireing on command
And though it's burning more wildly than ever
The fuel's not ever taken away

Glory high, the more the number died
A brave myth to retell the kids back home
Heroes end, they gave in under the flag
The valley doesn't care whoever is within reach for lead
Who can tell with justice in their hearts and freedom in their minds
Their wives and kids who shared their sun
'I'm sorry ma'am, he's never coming home'
'He owned up for the valley of death'

Calleth calm truce, cometh cold fire
Whereever the barrels aim
The jaws of hell are chewing through the flesh into the bone
A holy sacrifie, a divine mean hears no cry
One life is but a smokestack in the sky
And there in the valley, one battle none can win
The purpose high went down when all of them died

 

Semi-kvasi-hiatus

I brist på något att rapportera, rapporterar vi oss ännu en mellotrontagning till att börja med. Återigen återfunnen i Unfairy tales on preacher's avenue, och denna gång med brass/flute-setting. Fräsigt va?

Vidare är det som vanligt sången som tar tid på sig. Sång är tidsödande, och kräver att man liksom själv är i tillräckligt bra skick för dagen. Mer om det i ett senare inlägg, ty sången kräver några rader i sig känner jag.

Annars kan jag lite sådär i största förbifart meddela att två kortare låtar snart kommer offentliggöras. Lite som en aptitretare. Lite.

Tvärflöjtstönt i glasögon

Då var det dags för ett "riktigt" instrument igen, denna gång en flöjt på tvärs, (Fallossymboliken torde vara än tydligare än ekivoka gitarrposer; vem sa att progrock måste vara asexuell? "Ummagumma" och "Brain salad surgery" skall visst vara kreativa omskrivningar för, låt oss säga, varianter av intimt umgänge). Och där har jag väl egentligen sagt det som behövs sägas om detta instrument.

Det skall ärligt medges att jag inte är någon Ian Anderson på tvärpipan och jag fick i vanlig ordning lära mig den hårda vägen (genom att - wait for it - öva!) efter att ha införskaffat en på Ludwigs Musik i Strömsholm ett antal år sedan. Under samma roadtrip som företogs i en kalsongblå VW 1600 hörde en medföljande kamrat någon spy inne på muggen på Dinners i Arboga. (Det är såna här små anekdoter som gör denna logg värd att läsa). Samma kamrat var för övrigt ena halvan i braintrusten bakom det ärovördiga Riffkollektivet (och det närbesläktade kunde-ha-varit-punkbandet Rävskit). Jag tror det var här nånstans scientologsnubben kom in i bilden för en mycket kort stund också och mitt bestående minne är en närmare bekantskap med Landberk och Yezda Urfa, ett amerikanskt Yes-derivat på speed.

 

Det här var Folkan. Pannkaksboxer och två brevinkast till bagageutrymmen fram och bak. Den fraktade hem min kosmiskt tunga Kustom-förstärkare och låda från Kungsbacka. Sen rasade generatorn under en tripp hem från Småland som en firma här i stan av någon anledning grejade momsfritt, vilket förvisso är moraliskt föredömligt. Det är likströmsgenerator på de här rackarna. Den började lukta bränt i varmluftsintaget efter ett tag. Sålde den till en snubbe i Grillby som upptäckte ofantliga mängder rost på mindre lyckade ställen inunder.

Nej, men ska vi ta en tagning på det kanske. Här kommer en vemodig flöjtslinga i The Light Brigade in the Valley of Death.

Veckans fusk: Clavinet

Nej, jag har inte tröttnat eller glömt bort. Låtarna är alltjämt på verkstadsbordet i mån av tid och inspiration och som sagt är det mestadels sång kvar att färdigställa. Dock skulle jag vilja flagga lite för ett VST-fynd jag gjorde efter vad jag trodde skulle bli ännu en fruktlös sökning på en Clavinet-plugin värd namnet. Alla jag hört hittills har låtit som leksaks-Casios från tidigt 80-tal men nu har jag faktiskt hittat en vid namn Topaz Clav 1 som låter, om inte spot on så åtminstone milsvidder utöver de jag hört tidigare.

Och vad är det för märkvärdigt med en Clavinet då, undrar den likgiltige. Det riktiga instrumentet var inget annat än en elektrisk variant av en cembalo tillverkad av Hohner under 60/70-talet, från början i syfte att emulera den med barocken förknippade förlagan men i vanlig ordning när det gäller vintageinstrument gav den ifrån sig ett säreget ljud som snarast definierade sig självt. Vanlig i funk, om man gillar sånt, annars förekommer den på sina ställen i progrocken också och lirar man i de högre oktaverna kommer man nära det där mysiga 1700-talsljudet. Lägligt nog fann jag utrymme i valda låtar även för detta instrument, såsom i det akademiförgiftade metafysikeposet Quantum:

Världens bästa instrument

Nu kanske jag tog i, men musikhistorien skulle varit bra mycket tråkigare utan Mellotronen, ett sällsamt instrument med rötterna i 60-talet. Det är den man kan höra i introt (bland annat) till Strawberry fields forever, i King Crimson's Epitaph och i Genesis' Watcher of the skies. Den var ett av de första försöken att emulera riktiga instrument i keyboardform, och med den något otympliga metoden att var tangent påverkade vad som i stort sett var en liten bandspelare där bandet innehöll en inspelad ton av en eller flera instrument, vanligen stråkar, flöjter, trumpeter och körer. 30-40 olika band sida vid sida med andra ord, vart och ett med en avstämd ton och vart och ett ständigt löpandes. Det kommer knappast som någon överraskning att den invecklade mekaniken ofta krånglade, speciellt på turnéer när instrumentet ständigt flyttades runt, och hur ballt det än vore att äga en äkta Mellotron kan man nog vara glad åt att det idag finns habila mjukvarusynthar som kan emulera det säregna ljudet. Det har nämligen inte så mycket gemensamt med de instrument Mellotronen försökte emulera i sig, tack vare den primitiva tekniken.

Icke desto mindre är den en viktig beståndsdel i progrockens DNA tack vare dess orkestrala och dramatiska kvaliteter. Och med datanördteknikens under till min hjälp har jag lyckats åstadkomma dessa kvaliteter medelst en VST-synth som heter Redtron MKV. Likt alla VST-synthar kör jag den i en VST-plattform (som intuitivt nog heter VST Host) för att få in MIDI-signalen som en audiosignal via ett extra ljudkort.

Här vill jag återigen lägga in en brasklapp att det inte är helt legio att göra på detta vis; normalt spelar man in MIDI som just MIDI-spår, dels för att det är default och dels för att det går lätt att redigera såväl toner som ljud i efterhand. Fördelen som jag ser det med att köra in MIDI som ännu ett audiospår är att man får enbart audiospår att arbeta med i mixen sen, och då jag aldrig varit mycket för att redigera "digitalt", eller hur man skall uttrycka det (i motsats till att som jag gör, spela in allting i tagningar) passar det bra att använda en sådan ganska oortodox lösning.

Som MIDI-klaviatur har jag tidigare använt en alldeles förträfflig Kawai-synth från 80-talet, förträfflig dels för anslaget i tangenterna och dels för att den har en oktav till än det något plastiga MIDI-klaviatur jag nu kör med. Anledningen är att kontaktytorna på Kawai:en behöver rengöras, men vem orkar göra sånt när man har en massa sköna Mellotronslingor som vill ut. Huvudsaken är ändå att det låter som det skall. Här är introt till den kärnfullt betitlade Scram!

Och bara för att ge lite exempel på de olika klassiska Mellotronljuden:


 
Stråkar


Flöjt


Blås

Avdelningen trummor

Nu blir det ett inlägg jag borde gjort för längesedan, men vem har bestämt att allt måste vara så förbaskat kronologiskt jämt? Det rör sig om själva fundamentet, nämligen slagverket. Pinsamt nog kan jag i dagsläget inte skryta med att inneha ett trumset så jag tjyvade några timmar på en kamrats dito (vars band jag förvisso spelar trummor i, så det får väl ursäkta en gnutta), ett Gretsch-set med lagom tilltagna storlekar.

Att spela in trummor är svårt, djävulskt svårt till och med, och min approach är ingalunda något ideal då jag kör ner alltsammans på ett stereospår som vilket annat instrument som helst. Normalt bör man ha flera separata kanaler för enskilda pukor, virvel, baskagge och rum/överhäng för att kunna mixa fram rätt förhållande samt dynamiska effekter för var och en av dessa, speciellt som de olika slagverken rör sig i de mest skilda frekvensområdena. Det jag gjort är således en habil kompromiss med mikrofoner förvisso utplacerade för att fånga upp de olika delarna och var och en equalizad någotsånär optimalt. Allt annat är som vanligt; via ett mixerbord in i en laptop i detta fall.

Sen är det bara att gå lös på låtarna och spela sig igenom dem utifrån det man har i skallen. Det är sällan jag lyckas ta mig igenom en hel tagning i ett svep utan misstag utan förr eller senare missar man någonting men det som är bra med denna något primitiva inspelningsmetod är att det är enkelt att redigera i det enda stereospåret, exempelvis från ett cymbalslag och framåt om man behöver skarva. (Har man kommit tre fjärdedelar in på en 12-minuterslåt gör man ogärna om en i övrigt bra tagning). När allt det är gjort lägger jag på en lämplig kompressor för att jämna ut det samt få kraftigare ljud, och slutligen får man dra på en equalizer för att ge mer klarhet åt cymbaler och liknande, samt balansera baskaggen mot basgitarren som ska in sen, men det är ett annat kapitel.

Så låter det direkt in i datorn, utan effekter

 Och här har vi lagt på kompressor och EQ