Vokala insatser

Så var det då sången, det om inte svåraste så åtminstone det som kräver mest av den som skall lägga den (tillika det som folk tenderar att lyssna till mest i valfri låt av någon anledning). Jag är återigen ingen sångfågel av rang, medges, men jag är iallafall bättre idag än jag varit någonsin tidigare vilket å andra sidan är rätt bra, ty det vore ju kasst om man blev sämre ju mer man höll på med något.

Mikrofonen jag föredrar är en hederlig Beyer-mic daterad tidigt 70-tal och jag har egentligen ingen direkt info om modellen i sig eller huruvida den anses lämplig för just sång, men den genererar en lagom genomträngande och smått John Lennon-liknande klang (vilket passar bra då min röst är mer Lennon än, säg, Jon Anderson eller Gary Brooker - googla för info) med emfas på runt 2000-2500 Hz. Sen skall det ärligt sägas att jag aldrig varit bekväm med min egen röst och det har mer än något annat handlat om att helt enkelt vänja sig och köpa att det är den röst jag har att bearbeta sångmässigt; instrument kan man alltid köpa valfri modell av och modifiera i det oändliga, men rösten sitter där den sitter. Visst, man får ju träna upp den kontinuerligt men det är bara att inse att man inte kan ge sig på att sjunga precis vad som helst (om man inte heter Dio i efternamn) och därmed anpassa sångmelodierna efter ens vokala förmåga.

När det kommer till själva inspelningen av sång blir jag mer laboratorieråtta än sångfågel; jag gör numera aldrig en sångtagning från början till slut (vilket förståsigpåarna hävdar är det bästa, men förståsigpåarna kan ta sig i brasan), utan harvar igenom textrad efter textrad tills det låter tillräckligt bra. Detta helt enkelt för att så ackurat som möjligt kunna doubletracka (i brist på bättre översättning) fortlöpande, dvs. lägga två identiska sångspår parallellt med så identiska intoneringar och fraseringar som möjligt, vilket alltid är lättare med nyss sjungna textrad färskt i minnet. Och varför doubletracka då? Jo, dels för att Beatles gjorde det till en konstform och allt Beatles gjorde är bäst, men framförallt för att sången inte så platt och "pratmässig" vilket är lätt hänt om man som jag är en medioker sångare. Rätt gjort tänker man inte på det och riktigt rätt gjort lägger det en phaserliknande effekt på sången så den blir fylligare helt enkelt, vilket alltså var anledningen till att Beatles gjorde det, och således är det bäst.

Allow me to demonstrate:

IHTILU vox1 by Jorm (resurrected)
Här har vi sång precis som den är inspelad, utan effekter och utan doubletracking. Inte så skoj, va?

IHTILU vox2dubbel by Jorm (resurrected)
Samma textrad som ovan, fast med doubletracking. Det blev lite roligare va?


Och doubletracking är bara början. För att få det ännu klarare bör man equaliza det, och för att få det ännu fylligare kan man med fördel lägga på reverb:
IHTILU vox3reverbeq by Jorm (resurrected)


Sen kommer det roliga, tillika något som tycks glömmas bort rätt kraftigt dessa dagar, nämligen harmonier. Det är ganska anslående hur en eller två underliggande sångstämmor kan lyfta huvudmelodin.
IHTILU vox4choir by Jorm (resurrected)


Det går som synes att göra rätt mycket med rösten, men det är minst sagt tidskrävande och det låter sannolikt rätt osnyggt utifrån när man sitter och till synes galer för sig själv. Men det får man ta.