Aperitif

Snart klart, och liksom för att upprätthålla intresset och teasa lite läcker jag ut ett par mindre spår i förväg här. Ingen av dem är speciellt representativa för Jorm, men just därför är det precis det de är.

Den ena, Full moon walpurgis, är nästan löjligt kort, strax under två minuter (så meta-progressivt!), och är närmast en reggae-pastisch (inte för att jag är nåt fan av den genren, plus att det närmast vore respektlöst mot de som är att kalla det för reggae när jag själv är vitare än filmjölk). Inte så mycket för att jag kände för att göra en reggaelåt som för att jag hörde Behind the smile som är med på konceptplattan The Butterfly ball and the Grasshopper's feast av Roger Glover (och framförd av David Coverdale) från 1974, och kände att jag ville göra nåt liknande med ett genomgående småfunkigt riff. Jag återanvände även en svingammal melodi jag kom på redan under gymnasieperioden och gjorde en såhär i efterhand tvärkass låt av, tänkt att sjungas av den dåvarande vokalissan (som jag och den andre gitarristen likaledes var hopplöst nere i för tillfället, varsågod för info). Vart var jag? Jo just det, och det slutade alltså med denna lilla utläggning om meningslösheten i att festa loss.

Full moon walpurgis by Jorm (resurrected)

Keep your head off any common duty
Get the worries out and fill it plenty
It's a time without any tomorrow
Here to keep the crowds within the streets
For once again a full moon

There's no place for thinking or reflecting
while the dazing shroud enforce oblivion
They were clever to redden enough days
to remain in charge when crowds turn on
and drop out under a full moon

Then wake up in the noon sun blazing in
through bottles and recalled turn-offs
The week is closing in
And you wonder how to endure

So it goes, a measured way of taming
too concerned minds and arouse acclaiming
through the roots of fasioned douse affection
Everyone otherwise by their sense
dropping out under a full moon



Den andra är måhända mer än lovligt pretentiös, dels för det hippie-naivistiska budskapet och dels med tanke på att texten är ett derivat från ett 1800-talspoem, Charge of the Light Brigade signerat nån Lord Tennyson. Ursprungstexten var en sedvanlig hyllning till det ärovördiga i att kriga för sitt land, men eftersom en sådan stockkonservativ ståndpunkt är fullkomligt idiotisk och det inte finns något som helst ärofyllt i att kriga och döda andra människor för en social abstraktion, formulerade jag om vissa delar för att lyfta fram detta. Peace&Love må vara hopplöst ute i dagens cyniska samhälle men det skiter jag fullständigt i. I varje fall var låten ett försök till att göra något helt och hållet akustiskt (förutom ett lågt mixat harmonium, eller tramporgel om man så vill, förutom att det är ännu en VST-plugg egentligen, men det hade kunnat vara en riktig tramporgel) och folkrock-liknande. Mycket flöjter också, det är skoj. Men framförallt: Kriga inte. Det är inte bra. Folk dör. Desertera mera.

The Light Brigade in the Valley of Death by Jorm (resurrected)

Half a league, half a league onward
All in the death valley steep
'Charge for guns', he sent the light brigade
A six and a hundred down for to leap the ones to kill
'Don't slow down, the numbers will prevail the quest for peace and freedom'
'Guns don't kill unless we do'
With sergeant's vow echoing in their heads
The league sets down the valley of death

Sabres bare flashing in the sun
Same old sun still guarding over their homes
All to know is a battle fought to show
what comes around when things go wrong and out of hand
'Forward, Light Brigade!' Was there a man dismayed?
Not though the soldier knew someone had failed
There's no reply, there is no reason why
There's nothing here to do but die

And in the valley the cannons all surrounded
They volleyed and thundered, stormed with shot and shell
And boldly they rode and well
Noone ever knew
Apart from that they were the crew
to cease the fire by fireing on command
And though it's burning more wildly than ever
The fuel's not ever taken away

Glory high, the more the number died
A brave myth to retell the kids back home
Heroes end, they gave in under the flag
The valley doesn't care whoever is within reach for lead
Who can tell with justice in their hearts and freedom in their minds
Their wives and kids who shared their sun
'I'm sorry ma'am, he's never coming home'
'He owned up for the valley of death'

Calleth calm truce, cometh cold fire
Whereever the barrels aim
The jaws of hell are chewing through the flesh into the bone
A holy sacrifie, a divine mean hears no cry
One life is but a smokestack in the sky
And there in the valley, one battle none can win
The purpose high went down when all of them died

 

Semi-kvasi-hiatus

I brist på något att rapportera, rapporterar vi oss ännu en mellotrontagning till att börja med. Återigen återfunnen i Unfairy tales on preacher's avenue, och denna gång med brass/flute-setting. Fräsigt va?

Vidare är det som vanligt sången som tar tid på sig. Sång är tidsödande, och kräver att man liksom själv är i tillräckligt bra skick för dagen. Mer om det i ett senare inlägg, ty sången kräver några rader i sig känner jag.

Annars kan jag lite sådär i största förbifart meddela att två kortare låtar snart kommer offentliggöras. Lite som en aptitretare. Lite.

Tvärflöjtstönt i glasögon

Då var det dags för ett "riktigt" instrument igen, denna gång en flöjt på tvärs, (Fallossymboliken torde vara än tydligare än ekivoka gitarrposer; vem sa att progrock måste vara asexuell? "Ummagumma" och "Brain salad surgery" skall visst vara kreativa omskrivningar för, låt oss säga, varianter av intimt umgänge). Och där har jag väl egentligen sagt det som behövs sägas om detta instrument.

Det skall ärligt medges att jag inte är någon Ian Anderson på tvärpipan och jag fick i vanlig ordning lära mig den hårda vägen (genom att - wait for it - öva!) efter att ha införskaffat en på Ludwigs Musik i Strömsholm ett antal år sedan. Under samma roadtrip som företogs i en kalsongblå VW 1600 hörde en medföljande kamrat någon spy inne på muggen på Dinners i Arboga. (Det är såna här små anekdoter som gör denna logg värd att läsa). Samma kamrat var för övrigt ena halvan i braintrusten bakom det ärovördiga Riffkollektivet (och det närbesläktade kunde-ha-varit-punkbandet Rävskit). Jag tror det var här nånstans scientologsnubben kom in i bilden för en mycket kort stund också och mitt bestående minne är en närmare bekantskap med Landberk och Yezda Urfa, ett amerikanskt Yes-derivat på speed.

 

Det här var Folkan. Pannkaksboxer och två brevinkast till bagageutrymmen fram och bak. Den fraktade hem min kosmiskt tunga Kustom-förstärkare och låda från Kungsbacka. Sen rasade generatorn under en tripp hem från Småland som en firma här i stan av någon anledning grejade momsfritt, vilket förvisso är moraliskt föredömligt. Det är likströmsgenerator på de här rackarna. Den började lukta bränt i varmluftsintaget efter ett tag. Sålde den till en snubbe i Grillby som upptäckte ofantliga mängder rost på mindre lyckade ställen inunder.

Nej, men ska vi ta en tagning på det kanske. Här kommer en vemodig flöjtslinga i The Light Brigade in the Valley of Death.

Veckans fusk: Clavinet

Nej, jag har inte tröttnat eller glömt bort. Låtarna är alltjämt på verkstadsbordet i mån av tid och inspiration och som sagt är det mestadels sång kvar att färdigställa. Dock skulle jag vilja flagga lite för ett VST-fynd jag gjorde efter vad jag trodde skulle bli ännu en fruktlös sökning på en Clavinet-plugin värd namnet. Alla jag hört hittills har låtit som leksaks-Casios från tidigt 80-tal men nu har jag faktiskt hittat en vid namn Topaz Clav 1 som låter, om inte spot on så åtminstone milsvidder utöver de jag hört tidigare.

Och vad är det för märkvärdigt med en Clavinet då, undrar den likgiltige. Det riktiga instrumentet var inget annat än en elektrisk variant av en cembalo tillverkad av Hohner under 60/70-talet, från början i syfte att emulera den med barocken förknippade förlagan men i vanlig ordning när det gäller vintageinstrument gav den ifrån sig ett säreget ljud som snarast definierade sig självt. Vanlig i funk, om man gillar sånt, annars förekommer den på sina ställen i progrocken också och lirar man i de högre oktaverna kommer man nära det där mysiga 1700-talsljudet. Lägligt nog fann jag utrymme i valda låtar även för detta instrument, såsom i det akademiförgiftade metafysikeposet Quantum: