Världens bästa instrument

Nu kanske jag tog i, men musikhistorien skulle varit bra mycket tråkigare utan Mellotronen, ett sällsamt instrument med rötterna i 60-talet. Det är den man kan höra i introt (bland annat) till Strawberry fields forever, i King Crimson's Epitaph och i Genesis' Watcher of the skies. Den var ett av de första försöken att emulera riktiga instrument i keyboardform, och med den något otympliga metoden att var tangent påverkade vad som i stort sett var en liten bandspelare där bandet innehöll en inspelad ton av en eller flera instrument, vanligen stråkar, flöjter, trumpeter och körer. 30-40 olika band sida vid sida med andra ord, vart och ett med en avstämd ton och vart och ett ständigt löpandes. Det kommer knappast som någon överraskning att den invecklade mekaniken ofta krånglade, speciellt på turnéer när instrumentet ständigt flyttades runt, och hur ballt det än vore att äga en äkta Mellotron kan man nog vara glad åt att det idag finns habila mjukvarusynthar som kan emulera det säregna ljudet. Det har nämligen inte så mycket gemensamt med de instrument Mellotronen försökte emulera i sig, tack vare den primitiva tekniken.

Icke desto mindre är den en viktig beståndsdel i progrockens DNA tack vare dess orkestrala och dramatiska kvaliteter. Och med datanördteknikens under till min hjälp har jag lyckats åstadkomma dessa kvaliteter medelst en VST-synth som heter Redtron MKV. Likt alla VST-synthar kör jag den i en VST-plattform (som intuitivt nog heter VST Host) för att få in MIDI-signalen som en audiosignal via ett extra ljudkort.

Här vill jag återigen lägga in en brasklapp att det inte är helt legio att göra på detta vis; normalt spelar man in MIDI som just MIDI-spår, dels för att det är default och dels för att det går lätt att redigera såväl toner som ljud i efterhand. Fördelen som jag ser det med att köra in MIDI som ännu ett audiospår är att man får enbart audiospår att arbeta med i mixen sen, och då jag aldrig varit mycket för att redigera "digitalt", eller hur man skall uttrycka det (i motsats till att som jag gör, spela in allting i tagningar) passar det bra att använda en sådan ganska oortodox lösning.

Som MIDI-klaviatur har jag tidigare använt en alldeles förträfflig Kawai-synth från 80-talet, förträfflig dels för anslaget i tangenterna och dels för att den har en oktav till än det något plastiga MIDI-klaviatur jag nu kör med. Anledningen är att kontaktytorna på Kawai:en behöver rengöras, men vem orkar göra sånt när man har en massa sköna Mellotronslingor som vill ut. Huvudsaken är ändå att det låter som det skall. Här är introt till den kärnfullt betitlade Scram!

Och bara för att ge lite exempel på de olika klassiska Mellotronljuden:


 
Stråkar


Flöjt


Blås

Avdelningen trummor

Nu blir det ett inlägg jag borde gjort för längesedan, men vem har bestämt att allt måste vara så förbaskat kronologiskt jämt? Det rör sig om själva fundamentet, nämligen slagverket. Pinsamt nog kan jag i dagsläget inte skryta med att inneha ett trumset så jag tjyvade några timmar på en kamrats dito (vars band jag förvisso spelar trummor i, så det får väl ursäkta en gnutta), ett Gretsch-set med lagom tilltagna storlekar.

Att spela in trummor är svårt, djävulskt svårt till och med, och min approach är ingalunda något ideal då jag kör ner alltsammans på ett stereospår som vilket annat instrument som helst. Normalt bör man ha flera separata kanaler för enskilda pukor, virvel, baskagge och rum/överhäng för att kunna mixa fram rätt förhållande samt dynamiska effekter för var och en av dessa, speciellt som de olika slagverken rör sig i de mest skilda frekvensområdena. Det jag gjort är således en habil kompromiss med mikrofoner förvisso utplacerade för att fånga upp de olika delarna och var och en equalizad någotsånär optimalt. Allt annat är som vanligt; via ett mixerbord in i en laptop i detta fall.

Sen är det bara att gå lös på låtarna och spela sig igenom dem utifrån det man har i skallen. Det är sällan jag lyckas ta mig igenom en hel tagning i ett svep utan misstag utan förr eller senare missar man någonting men det som är bra med denna något primitiva inspelningsmetod är att det är enkelt att redigera i det enda stereospåret, exempelvis från ett cymbalslag och framåt om man behöver skarva. (Har man kommit tre fjärdedelar in på en 12-minuterslåt gör man ogärna om en i övrigt bra tagning). När allt det är gjort lägger jag på en lämplig kompressor för att jämna ut det samt få kraftigare ljud, och slutligen får man dra på en equalizer för att ge mer klarhet åt cymbaler och liknande, samt balansera baskaggen mot basgitarren som ska in sen, men det är ett annat kapitel.

Så låter det direkt in i datorn, utan effekter

 Och här har vi lagt på kompressor och EQ

Synthesizeritis!

Nu ska vi ägna uppmärksamheten åt det enda "äkta" klaviaturinstrumentet jag använder på inspelningarna (och med "äkta" syftar jag på att allt vad Hammondorglar, mellotroner och Rhodespianon heter är mjukvarusynthar styrda medelst MIDI-klaviatur), nämligen en hederlig gammal analogsynthesizer modell Yamaha CS-5 från 1978-79 nånting. Utan att gå in alltför djupt på teknikaliteter innebär detta att den är monofonisk, dvs. det går bara att spela en ton i taget så ackord t.ex. är uteslutet. Och vad är det för bra med det, undrar kanske någon. Svaret är väl att det är inte så bra egentligen men de första syntharna var helt enkelt byggda på detta vis då tekniken inte hade nått fram till de polyfoniska syntharna som å andra sidan började komma under 70-talet. Tilläggas bör att 1978 var just CS-5:an redan hopplöst föråldrad och får väl i samtidsljuset ses som en budgetvariant till skillnad från mer avancerade modeller, men å andra sidan är det lätt att få till det där feta Moog-ljudet som hör det tidiga 70-talet och progrocken till, och där har ni anledningen till varför jag tjackade den av en kamrat.

Förvisso ingen Moog alltså, men fortfarande en analogsynth från den tiden (nästan), men framförallt går det att framkalla helt fantastiskt flippade ljud, allt från satellitstörningar till dysfunktionellt tarmpaket. Har man tillräckligt bra högtalare skulle man i teorin kunna få folk att baja ner sig men det är inget jag provat, skall tilläggas.

Till finesserna hör sådant som LFO-generator (även känt som *du-du-du-du-du*, alternativt *wo-wo-wo-wo-wo*), VCF-filter (även känt som *biowwww-biowwww*), portamento (även känt som *oooaaa-aaaeee-eeeiii*) och external noise (även känt som *fräs*). Bara för att ha någonting att visa upp i form av användbarhet tar vi och tittar på ett synthsolo, återigen i Sight of the season, och noterar slutet där jag vänder dess tekniska tillkortakommanden till min fördel; Genom att hålla ned en tangent och samtidigt trycka ned andra får man, med ett uns portamento framvridet, en slags sireneffekt då den så att säga återvänder till den nedtryckta tangentens ton efter varje annat tangenttryck, just på grund av att den bara klarar av att återge en ton i taget. Grymt maxat!

Avdelningen dumheter - en inblick i skapandeprocessen

På tal om det här med att skriva låtar liksom. Jag gick igenom de fragment som skulle komma att landa i de nu aktuella låtarna, och bara för att vara ful kommer här ett urval av arbetsnamnen:

Fläk upp buken
Detta är en kapning. Kör till Grängesberg
Snäva byxor och elefantkalsonger
Klockan är två och allt är väl
Du liknar en grävskopa
Skrammel
Tjuvbaggen
Adronkadonk
Varm bomb
Salta smaskisar
Flask
Flaskor
Fyllda flaskor
Flisk
Fläsk
Flosk
Släpp genast flaskan
Ugglor som gräver i gräsmattan
Men dom bitarna har vi klippt bort, för vi vet vad som är bra för er!



Erkänn, du garvade.

Lägesrapport #1

Liten kort uppdatering i förbifarten bara: Grunderna till samtliga låtar är nu lagda, det vill säga allt var trummor, bas och rytmgitarrer/orglar/pianon heter, plus en hel del leadgitarr och keyboardslingor. Nu är det i stort sett bara de roliga men tidskrävande sångpåläggen kvar att göra, plus en och annan flöjt och diverse synthslingor.

Under tiden tittar vi på ett kort gitarrsolo hemmahörande i Sight of the season.

Avdelningen låthantverk

Så, hur skriver man då en låt? Ja, jag vet inte hur du gör, eller om du inte gör det, hur du skall göra och förmodligen skall du som vanligt inte göra som jag.

Det korta svaret är att jag inte skriver låtar bokstavligen. Senast jag kunde läsa, än mindre skriva, noter var på mellanstadiet när jag spelade trumpet på den kommunala musikskolan. Alltsedan jag anammat lite mer användbara instrument som gitarr, bas, klaviatur och trummor har jag helt försakat den ädla men överflödiga konsten att sätta musiken på pränt. Allt jag kommer på har jag i skallen vilket fungerar bra så länge man slipper försöka överföra det på ett helt band (vilket är en stor anledning till att jag är en sån fantastiskt dålig bandledare). På sin höjd kan jag skriva ned ackord (vilket jag såhär i efterhand finner är tur att jag gjort på vissa låtar; kryptiska ackord som A7-9/Bb och Cm7-5/F# är inte helt givna om man inte har dem på papper), mest för att ha låtstrukturen på pränt, men annars har jag som sagt allt i huvudet och inte sällan i form av sekundlånga fragment rudimentärt inspelade i mp3-filer.

Strängt taget sker själva låtskrivandet i samma stund som jag bestämt mig för hur låten skall gå rent musikaliskt, vilket jag nästan alltid tänkt ut i huvudet på förhand (alternativt provat ut i inspelad form) med nyss nämnda lösryckta melodiska fragment sammansatta till vad som möjligen kan bli en fungerande helhet, och när jag fått inspiration nog att skriva en text till det (instrumentella låtar undantaget, duh). Textmässigt brukar innehållet kretsa kring en nyckelfras som ofta utgör titeln, vilken jag nästan alltid tänkt ut på förhand. Kort sagt blir låtarna hela låtar först när jag fått till en text, och därmed något att hänga upp melodin på.

Processen fram till dess är i övrigt ganska komisk och till synes helt oorganiserad. Jag har en katalog på datorn som av oklar anledning men traditionell hävd är döpt till "11111", fylld med hundratals små mp3-filer, varav många är just små fragment som till slut hamnat i färdiga låtar. Det är ganska fascinerande hur så mikroskopiska legobitar kom att utgöra så livsviktiga proteiner i kvartslånga progrock-epos, speciellt med tanke på att de heter saker som "Förkromade pungkulor", "Supersura soppor", "Bananmarmelad, grävlingsnjure och laminerad pölsa", "Han mår nog illa", "En TV med växelspak" och "Tomtar i väggen och koner i diskmaskinen på morgonen".

Det är nästan så man skulle kunna tro att jag inte är tillräckligt seriös.

Man ska vara seriös.

Crash course in Jorm

Det kanske kan vara läge att redogöra lite för vad exakt Jorm är och har varit, och om det kanske är det kanske jag skall ta och göra det.

Den korta versionen: Jorm är/var dels ett band (närhelst det handlade om liveframträdanden) och dels ett enmansprojekt (närhelst det handlar om att skriva och spela in musik).

Den långa versionen:

Faktum är att Jorm började som ett internskämt som gick ut på att jag och en kamrat tyckte det skulle vara skitkul om det fanns ett band som hette Riffkollektivet där vem som helst fick vara med och där vad som helst kunde spelas. Ungefär i höjd med detta hade jag börjat ge upp hoppet om att få liv i min hårdrocksvision Yriam Dwark och en ambition att försöka få ihop en ensemble som kunde nära mina allt mer progressiva preferenser (hårdrock var inte komplicerat nog liksom). Hur jag fick ihop denna ekvation, med svårigheten bara att få ihop ett simpelt hårdrocksband i åtanke, vete fåglarna.

Hur som helst, internskämtet realiserades och Riffkollektivet bestående av mig på gitarr/sång och nämnda kamrat, visavi progrockplanerna mestadels motiverad av Dungen, på trummor tog form. Med min något otåliga inställning till kollektiv musikalisk verksamhet i minnet var det såklart bara en tidsfråga innan jag på eget bevåg skulle sätta mig och spela in en hög demolåtar under 2006, och ett urval av dessa står faktiskt att återfinna på ett av Jorm-albumen  Sedan började en aldrig avslutad jakt på resterande medlemmar. Åtminstone två basister, en gitarrist och en scientolog på orgel avverkades på vägen innan sättningen någotsånär stabiliserades ungefär i jämnhöjd med att det något oseriöst klingande Riffkollektivet bytte namn till Jorm, efter berget vid Storsjön i Jämtland (samt figuren i Dunderklumpen). Såhär i efterhand kan man med fördel dra paralleller till den storslagna musiken som kan förflytta berg... nej, scrap that.

Under Jorm-flaggen började vi faktiskt nästan komma någonvart framåt 2008 då sättningen kompletterades med trumslagarens bror samt en basist. Givetvis kunde jag inte låta bli att påbörja inspelningar, återigen för mig själv under detta år, och det är precis dessa som i skrivande stund håller på att åter spelas in i förhoppningsvis bättre skick än då. Färgade av en, låt oss säga, emotionell kris (damn you girls!) förevigades de under hösten och jag "släppte" dem under Jorm-namnet som The hemperor's new garments. Med tiden hoppade trummisen och keyboardisten av spektaklet och jag och basisten fick börja leta rätt på ersättare, något vi faktiskt fick tag i till slut. Så när vi skriver 2009 kunde Jorm ståta med en sättning som faktiskt tog sig tid att repa in valda låtar och framåt slutet av det året färdigställde jag en ny inspelning, denna gång med märkbart kortare låtar till stor del, som jag släppte som A theory of anything till en början. Sedermera skulle jag komma på den lysande idén att dela upp denna samling på två album, ett med de kortare låtarna (Jorm) och ett med de mer progressiva, inklusive det 28 minuter långa titelspåret (A theory of anything).

Och tro på fan fick vi inte äntligen till ett par spelningar med denna slutgiltiga sättning också under 2010. Men sedan skulle själva bandet rinna ut totalt i sanden då keyboardisten och trummisen flyttade från staden. Basisten och undertecknad återfinns dock idag i Faculty, men det är en annan historia. Sommaren 2010 satte jag mig återigen och spelade in vad som skulle bli tidigare omhintade Jorm is a world och Veritas, den senare bestående av låtar skrivna under samma period som de nu aktuella låtarna. (Som ni märker är Jorm mestadels gammal skåpmat).

Och det var väl egentligen allt; sedan 2010 har inget hänt vare sig band- eller projektmässigt med Jorm utan det har sedan dess handlat om Faculty och för egen del inspelning av det som en gång skulle bli men som aldrig blev Yriam Dwark (det är ju synd att låta en god musikalisk vision gå till spillo bara för att man inte får tag i medmusiker liksom). Men nu har jag alltså, om än temporärt, återvänt till detta bergsrike för att finputsa historien en aning för framtiden.

Likt jag redan gjort - ingen tror väl på allvar att plattorna på Spotify är från 70-talet?

Framför kulisserna, bastagning igen

Mer bas, denna gång visuellt. Låten som tar form här är I hate that I love you so much I wish I hated you like I hate myself for loving you so much, och förutom att uppbära en onödigt kryptisk titel samt en misslyckad kärleksförklaring har den en ganska intressant basstruktur för att vara i grunden akustisk. Ett av mina favorittrick är att låta basen krypa omkring på själva tonikan (grundtonen) och sen väva ackorden runt den, gärna med en öppen sträng i botten, i detta fall G.

Den vakne musiknörden noterar dessutom att jag helt fräckt passat på att planka basriffet från And you and I  av Yes. Men vad är det man brukar säga, the talented borrow, geniuses steal. Som vanligt är det idioten i videon som skrivit låten.

Bakom kulisserna, rå bounce av No candle

Dagens inlägg får bli en demonstration av det ultimata progrock-basljudet. Detta är början av No candle med rytmgitarr, trummor och basgitarr. Den illa dolda hemligheten är att vrida upp bas och diskant och dra bort nästan allt mellanregister (courtesy of Chris Squire) för att få det där köttiga och inte det annars så missbrukade buffliga basljudet. Den andra illa dolda hemligheten är att använda en Rickenbacker 4001, och den sista och minst dolda hemligheten är att jag i vanlig ordning inte har råd med en äkta Rick utan kör på en Eagle, men det bryr vi oss inte om.

Framför kulisserna #1 - gitarrtaging

Inte så mycket att orda om. En låtsas-Gretsch av märke Alden, genom en multieffektpedal rakt in i mixerbordet. Här har vi en bit av Unfairy tales on preacher's avenue, närmare bestämt en sektion med vad vissa skulle kalla riff eller slinga men som jag föredrar att betrakta som "musikaliskt tema som bara råkar vara spelat på gitarr". Och ja, det är just denna tagning som kommer hamna på slutmixen sen.

Några ord om inspelningsfilosofi

Det skall utan omsvep medges; jag har ingen formell utbildning när det kommer till musikproduktion och det närmaste jag kommer är en 7,5-poängare i ljudteknik (som jag dessutom aldrig avslutade). Vidare har jag inte direkt vad man skulle kalla uppdaterad kunskap om det senaste inom produktion och utrustning, delvis av ekonomiska skäl men framförallt för att jag helt enkelt inte är intresserad.

Japp, det stämmer. Inspelningsteknik är för mig enbart intressant i den utsträckning det kan tillföra något till det slutresultat jag har i huvudet, och helt krasst sett är den tekniska approachen väldigt basic när det kommer till mina hemkörda inspelningar, och det trots att jag är fullt medveten om att det skulle kunnat ha gjorts mycket bättre även med de medel jag redan besitter. Bara en sån enkel sak som att sätta mig in ett dagsfärskt ljudprogram i stil med Sonar, Logic eller Cubase istället för att envisas med en minst sagt otidsenlig utgåva av CoolEdit, vilket alltså är det program jag använder och har använt på tidigare inspelningar (se Spotifylänkarna här i marginalen). Lite av en digital motsvarighet till att envisas med en gammal 4-kanalsporta (som förvisso gjorde ett gott dagsverke hos Ween i början av 90-talet) framför en uppdaterad och välutrustad inspelningsstudio.

Men jag försvarar mig lite halvhjärtat med att det har funkat tidigare och med tillräckligt gott resultat, ty, det är lite av ett nyckelord - tillräckligt. När man hänger sig åt skapande av i stort sett vad som helst,  börjar man efter ett tag inse att hur mycket man än finslipar något kommer man ändå kunna fila lite till för att får det ännu lite bättre. I slutändan handlar det således om att sätta en gräns, en acceptabel lägstanivå, och den gränsen är mer mental än praktiskt. För egen del innebär det att arbeta med låtarna tills jag känner att "det här kan jag spela upp för andra utan att behöva förklara mig". Visst, man skulle kunna göra upp en gigantisk marknadsplan med mätbara målsättningar som att här och här i den och den låten skall man få en känsla, minst 7 på en 10-gradig skala, av det här, men det vore idiotiskt. Vi pratar musik här, något som skall beröra på abstrakta plan ingen skall kunna plocka isär med torra utvärderingsprocesser. (Att åtminstone en av de aktuella låtarna textmässigt utspelar sig innanför akademiska väggar är ju då en annan sak, men mer om det senare).

Så är det någon enda sak jag personligen skulle lämna ifrån mig som rekommendation till vem som än vill ta till sig något, är det "Nöj dig!". Våga sätta en gräns när det blir tillräckligt bra.

Är det å andra sidan något jag skulle rekommendera att man inte skall göra så är det väl att göra som jag. Se till att uppdatera dig och lämna digitala reliker som CoolEdit åt stofiler som undertecknad.