Så, hur skriver man då en låt? Ja, jag vet inte hur du gör, eller om du inte gör det, hur du skall göra och förmodligen skall du som vanligt inte göra som jag.
Det korta svaret är att jag inte skriver låtar bokstavligen. Senast jag kunde läsa, än mindre skriva, noter var på mellanstadiet när jag spelade trumpet på den kommunala musikskolan. Alltsedan jag anammat lite mer användbara instrument som gitarr, bas, klaviatur och trummor har jag helt försakat den ädla men överflödiga konsten att sätta musiken på pränt. Allt jag kommer på har jag i skallen vilket fungerar bra så länge man slipper försöka överföra det på ett helt band (vilket är en stor anledning till att jag är en sån fantastiskt dålig bandledare). På sin höjd kan jag skriva ned ackord (vilket jag såhär i efterhand finner är tur att jag gjort på vissa låtar; kryptiska ackord som A7-9/Bb och Cm7-5/F# är inte helt givna om man inte har dem på papper), mest för att ha låtstrukturen på pränt, men annars har jag som sagt allt i huvudet och inte sällan i form av sekundlånga fragment rudimentärt inspelade i mp3-filer.
Strängt taget sker själva låtskrivandet i samma stund som jag bestämt mig för hur låten skall gå rent musikaliskt, vilket jag nästan alltid tänkt ut i huvudet på förhand (alternativt provat ut i inspelad form) med nyss nämnda lösryckta melodiska fragment sammansatta till vad som möjligen kan bli en fungerande helhet, och när jag fått inspiration nog att skriva en text till det (instrumentella låtar undantaget, duh). Textmässigt brukar innehållet kretsa kring en nyckelfras som ofta utgör titeln, vilken jag nästan alltid tänkt ut på förhand. Kort sagt blir låtarna hela låtar först när jag fått till en text, och därmed något att hänga upp melodin på.
Processen fram till dess är i övrigt ganska komisk och till synes helt oorganiserad. Jag har en katalog på datorn som av oklar anledning men traditionell hävd är döpt till "11111", fylld med hundratals små mp3-filer, varav många är just små fragment som till slut hamnat i färdiga låtar. Det är ganska fascinerande hur så mikroskopiska legobitar kom att utgöra så livsviktiga proteiner i kvartslånga progrock-epos, speciellt med tanke på att de heter saker som "Förkromade pungkulor", "Supersura soppor", "Bananmarmelad, grävlingsnjure och laminerad pölsa", "Han mår nog illa", "En TV med växelspak" och "Tomtar i väggen och koner i diskmaskinen på morgonen".
Det är nästan så man skulle kunna tro att jag inte är tillräckligt seriös.
Man ska vara seriös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar