Synthesizeritis!

Nu ska vi ägna uppmärksamheten åt det enda "äkta" klaviaturinstrumentet jag använder på inspelningarna (och med "äkta" syftar jag på att allt vad Hammondorglar, mellotroner och Rhodespianon heter är mjukvarusynthar styrda medelst MIDI-klaviatur), nämligen en hederlig gammal analogsynthesizer modell Yamaha CS-5 från 1978-79 nånting. Utan att gå in alltför djupt på teknikaliteter innebär detta att den är monofonisk, dvs. det går bara att spela en ton i taget så ackord t.ex. är uteslutet. Och vad är det för bra med det, undrar kanske någon. Svaret är väl att det är inte så bra egentligen men de första syntharna var helt enkelt byggda på detta vis då tekniken inte hade nått fram till de polyfoniska syntharna som å andra sidan började komma under 70-talet. Tilläggas bör att 1978 var just CS-5:an redan hopplöst föråldrad och får väl i samtidsljuset ses som en budgetvariant till skillnad från mer avancerade modeller, men å andra sidan är det lätt att få till det där feta Moog-ljudet som hör det tidiga 70-talet och progrocken till, och där har ni anledningen till varför jag tjackade den av en kamrat.

Förvisso ingen Moog alltså, men fortfarande en analogsynth från den tiden (nästan), men framförallt går det att framkalla helt fantastiskt flippade ljud, allt från satellitstörningar till dysfunktionellt tarmpaket. Har man tillräckligt bra högtalare skulle man i teorin kunna få folk att baja ner sig men det är inget jag provat, skall tilläggas.

Till finesserna hör sådant som LFO-generator (även känt som *du-du-du-du-du*, alternativt *wo-wo-wo-wo-wo*), VCF-filter (även känt som *biowwww-biowwww*), portamento (även känt som *oooaaa-aaaeee-eeeiii*) och external noise (även känt som *fräs*). Bara för att ha någonting att visa upp i form av användbarhet tar vi och tittar på ett synthsolo, återigen i Sight of the season, och noterar slutet där jag vänder dess tekniska tillkortakommanden till min fördel; Genom att hålla ned en tangent och samtidigt trycka ned andra får man, med ett uns portamento framvridet, en slags sireneffekt då den så att säga återvänder till den nedtryckta tangentens ton efter varje annat tangenttryck, just på grund av att den bara klarar av att återge en ton i taget. Grymt maxat!